Temynta

v36+5

 22 dagar kvar och vi är inte redo alls, en hel lgh att packa ner samt upp. En flytt av bohag, bredband, el, 2 förvirrade blivande föräldrar samt renovering av nya lgh utförd av den ene förvirrade.

Har varken packat bb-väska eller tvättat minikläder, men jag tänker att det löser sig. Det mest akuta är hårsnoddar och läppsyl, och det har jag alltid i jackfickan så vi borde klara oss. Förlossningsbrev har vi inte heller skrivit men jag hoppas att jag inte fullständigt tappar talförmågan bara för att jag ska föda barn så även det borde lösa sig. Eventuellt borde vi fixa en bilstol och en amningsbehå, det sistnämnda känns viktigast, bilstol kan man alltid låna tänker jag.

Jag skulle nog egentligen kunna skriva varje dag för ord och tankar finns det i överflöd. Men överföringen till fingrarna funkar sådär och orden stannar i mig. Imorgon går vi in i vecka 34, 7 veckor kvar till beräknad ankomst. Jag är fortfarande förundrad över att det finns ett nästan färdigt barn i min mage, ett barn som sträcker på sig på de mest obekväma men samtidigt fantastiska sätt, ett barn med hicka, ett barn som i bland krafsar nyfiket och som reagerar lite extra när vi lyssnar på Beatles och Björn Skifs. Ett barn som är vårt och så vansinnigt efterlängtat att jag inte kan sätta ord på det.

v30+3

Att få frukost på sängen 04.15 på morgonen innan maken går till jobbet, dricka te med mängder av honung från egna bin, en tekittel som visslar hemtrevligt, sitta förundrad varje gång Uno rör sig i magen, vara nära.

v20+0

 I förrgår kväll när jag låg och läste blev det väldigt tydligt att du fanns, från diffust fladder till tydliga buffar på urinblåsan. Nu säger du hej flera gånger varje dag, underbart.

För att minnas; 20 september, v19+5, buff.

v17+4

 Vi bor på våning 3 i ett hus som saknar både hiss och barnvagnsrum, redan innan graviditeten var ett faktum kändes detta mindre optimalt. Visst hade vi gärna flyttat men vi tar inte första bästa som har hiss eller ligger på markplan utan trivs ganska bra där vi bor. Hyran är billig och även om lägenheten är ganska liten (trea på 57 kvm) finns det gott om plats iaf tills Uno är runt året. Vi siktar på att snåla med uttag av föräldrapenningsdagar första året (optimalt hade varit att inte plocka några, men 2-3/v ger oss såklart lite mer livskvalitet) och ser helst att hyran inte blir nämnvärt högre. Utifrån det perspektivet blir vi nog kvar här ett tag till och att kånka barnvagn upp och ner för trapporna varje dag lockar inte alls.

Jag har i flera månader lekt med tanken att inte ha någon barnvagn alls, men det är först idag som jag diskuterat det med C och han var genast med på noterna. I början är min förhoppning och tro att vi klarar oss alldeles utmärkt med sjal och sele, men känner vi att det blir ohållbart har vi flera vänner vi snabbt kan låna en vagn av. Trivs vi bättre med vagn får vi helt enkelt köpa en, inget är ju hugget i sten.

Efter att ha läst på diverse ställen om mäns ovilja att bära i sjal tänkte jag börja med att mjuka upp C med en gullig video. Hans första kommentar var att sjalen såg ut som något Obi Wan Kenobi kunde haft på sig och fick mig att inse att vidare övertalning inte behövdes. Jag tror dessutom att sjalen kan vara svaret på hur C ska komma lika nära som mig trots att han inte ammar. Han konstaterade nöjt att det såg supermysigt och väldigt nära ut, och vem vill ha sin bebis i en vagn när man kan ha den på magen?

Så här i efterhand förstår jag inte hur jag kunde tro att det skulle behövas övertalning öht. Tanken på att C skulle känna att hans manlighet var hotad (familjeliv, var annars?) pga att han bär vårt barn är helt främmande.

v15+4

 Har slutat varjedag kräkas sen nån vecka tillbaks, sanslöst skönt. Är jag oförsiktig och stöter på en läskig lukt (typ instängt kylskåp, matrester och annat mög) åker jag tyvärr dit igen, men jag kan hantera det för det mesta och det är huvudsaken.

Aptiten är lite bättre sen jag började tvångsäta med jämna mellanrum men fortfarande finns det dagar då jag äter löjligt lite med mina mått mätt. Säkra kort är följande;

• Köttbullar med mos och lingon, är inte så sugen på att laga själv så jag testar mig igenom stans utbud. Riktigt bra är det på Smaka (105 kr) och Barsidan (149 kr, 40 kr billigare på lunchen), Wasa Källare (69) är nog bästa budget hittills. Restaurang Bryggan i Majorna var så dåligt att jag inte ens åt upp.
• Minimorötter, de där svarvade sakerna i småpåsar. Mitt bästa snacks och jag har alltid en påse i väskan. Innan graviditeten hade jag enbart ätit dem som ersättare till pommes på snabbmatshak och jag skäms lite för att jag inte köper vanliga morötter och skalar själv, men de är helt enkelt inte lika goda.
• Frukt äter jag i mängder, helst apelsiner, druvor och nektariner. Äpplen och diverse tropiska saker går oxå ner.
• A-fil och grekisk yoghurt, iofs har jag dragit ner lite på filen sen det blev svalare väder men det är ändå ett säkert kort. Yoplait’s 4-pack av små citronyoghurtar är oxå favoriter.
• Juice blandat med mineralvatten är den självklara dryckesfavoriten, nyponsoppa och cola i burk finns nästan alltid i kylen.

Det ser ju inte direkt spännande ut när man ser det i textform och det är det inte heller, men det känns ändå som att jag lägger till något nytt då och då, istället för att ta bort och det känns bra.

v13+6

Idag har varit en riktig skitdag. Båda mina frukostar kom upp med en gång (ja jag var dum nog att äta en gång till) och sen har jag mått illa precis hela dagen.

Men precis nyss när jag gjorde mig klar för sängen kände jag något i magen. Ett lätt fladder som jag inte kan placera. Mycket möjligt att det bara bubblade i magen men det gjorde mig iaf förundrad och för några sekunder glömde jag illamåendet. Så skönt.

 v13+1

När man kräks okontrollerat, sådär så att magen vänds ut och in trots att allt innehåll redan kommit upp, då används samma muskler som hjälper till att tömma blåsan. Man lär sig något nytt varje dag.

Förnedrad

v12+0

Just nu känns det verkligen att jag mest skriver för mig, för att inte glömma hur det var. Jag vill minnas allt, komma ihåg hur rå lök fick det att spänna i bröstet och bränna i halsen. Hur tårarna rann framför vilket banalt TV-program som helst. Hur maten åkte hiss i flera timmar innan magen lugnade sig och hur förbannat trött och proppmätt jag var hela tiden. Att graviditet inte är en sjukdom verkar vara det nya mantrat. I stort håller jag med. Å andra sidan hade sjukskrivit mig bums om jag mått så här och inte varit gravid, jag hade nog trott att jag var dödssjuk och plitat ner min sista vilja samtidigt som jag ringt till mamma och gråtit. Det sistnämnda gör jag visserligen nu oxå, för trots att jag har världens bästa C som verkligen gör allt för att jag ska ha det så bra som möjligt så är mamma den enda som duger ibland. Hennes lugna röst, kloka ord och torsk med smör och tomater. Det är bara 2 veckor sedan vi sågs men jag längtar redan och ser fram emot nästan en hel vecka av ompyssling, hemodlad potatis och ytterdörr som sitter på samma nivå som gräset och rabatterna.

Vi är vansinnigt nyfikna på vem Uno är, vilka intressen hen kommer utveckla, vilken mat hen kommer be oss laga på födelsedagar och om böcker kommer spela samma centrala roll under uppväxten som den gjorde för oss.

När C och jag träffades tyckte jag vi var väldigt olika men ju längre tiden går slår det mig hur lika vi egentligen är. Inte våra personligheter, de är som natt och dag, men våra intressen och värderingar är och har varit väldigt lika. Jag förundras över hur jag valt (blivit vald av?) en sån fantastisk man, hur vi passar ihop som sand runt en snäcka, inga tomrum.

Igår klickade vi hem 2 blommönstrade bodys och en mössa, sen provrullade vi vagn och var överens om valet. Färgutbudet lämnade tyvärr en del att önska men det lutar åt en röd. För någon månad sedan bestämde vi oss för att vänta med inköp till efter det stora ultraljudet runt vecka 18, men vi är lugnare nu och det känns inte som om vi fuskar.

v11+3

Den sista veckan har mitt illamående eskalerat. Tvärtemot vad som är brukligt, men jag är inte direkt förvånad. Tandborsten är min värste ovän och vi möts numera som mest en gång per dag. Mamma berättade att hon fick laga 21 stycken hål efter graviditeten med mig. Är glad att jag har försäkring och betalar en fast summa till folktandvården per månad, det kan troligtvis bli ganska lönsamt i slutänden.

Matintaget är minimalt men jag är trots det konstant proppmätt och minns inte när jag kände hunger senast. Kräsen har jag blivit oxå, A-fil och frukt är det enda som riktigt lockar. Ibland får jag ett ryck och äter lite chips, något jag annars aldrig köper utan kanske petar i mig om det råkar finnas en skål hemma hos någon annan. Det enda jag kan känna sug efter är köttbullar och lite andra färsrätter som kåldolmar och kåljox. Köttfärsbiffar skulle jag däremot inte äta ens under pistolhot. Tanken på griskött i stil med fläskfilé, kassler och kotletter får det att vända sig i magen men kokt skinka i tunna skivor går ner. Mjölk och juice är det jag helst dricker, vatten är inget vidare, nyponsoppa går an.

Igår kväll när temperaturen gått ner till behagligare nivåer och en lätt bris svalkade tog vi en promenad över kyrkogården. Namnböcker är tämligen oinspirerande jämfört med gravstenar. C propagerar för Herbert (min far och farfars andranamn), men jag vill inte att mitt barn ska kallas för Hebbe lelle. Är mer inne på Svante, Eskil, Henning, Otto, Joni mm., blir det en flicka tycker jag om Olga, Astrid, Sigrid, Judith, Heli och Silja. De finska namnen tycker jag är mjuka men ändå starka, finast låter de såklart på finlandssvenska men vi har vad jag vet inget finskt blod i oss så svenska får duga.

v10+2

Jag är nog redo att släppa siffrorna nu, det började som någon sorts nedräkning (uppräkning) men det siffrorna räknade till har redan hänt och nu räknar vi på annat sätt.

Av någon anledning (bristen på illamående kanske) är jag tämligen övertygad om att Uno är en pojke. Efter en dröm härom natten har jag insett att vi nog får sluta säga han och vara lite öppna för att det lika gärna kan bli en flicka. I drömmen hade bebisen som var en flicka redan kommit, hon satt i en rosa vagn som vi fått, (i present, oklart från vem) den rosa vagnen gjorde mig extremt upprörd och ledsen, såpass att jag helt enkelt inte ville ha barnet längre. Rosa vagn, nej tack då får det vara. Man kan ju tycka att man borde vara lite mer tacksam när man gjort barn på sjukhus, men icke.

Jag har väl egentligen inget direkt emot rosa, iofs ingen färg som jag trivs i men jag tycker den är glad och fin i lagom mängd. Kanske speglar drömmen min rädsla eller oro för att vi kommer få kläder och saker som nog är en smula mer könsstereotypa än om jag/vi valt dem själv. Min del av familjen är jag inte direkt orolig för, de vet vad jag gillar och min inställning till exempelvis grälliga saker i plast. Presenter är såklart trevligt men det skulle kännas tråkigt att få saker som jag tycker är direkt fula eller opassande. Både för att jag är ganska dålig på att ljuga och för att givaren nog blir besviken om inte gåvorna används.

Annat som oroar mig är hur vissa av våra val kommer att tas emot. Hur hysterisk kommer jag verka när jag inte vill att rökare pussar barnet eller ens tar i det? För mig är det lika otrevligt som någon med olja eller bajs på händerna, det känns smutsigt och äckligt helt enkelt. Minns hur obehagligt jag tyckte det var med rökpussar eller rökhänder när jag var liten och det är minnen jag gärna ser att mitt barn slipper. Ryser varje gång jag ser ett spädbarn pussas av rökare. Kanske är det jag som behöver terapi, bli lite mer tolerant? Det är ju bara så förbannat äckligt, har svårt att se hur jag ska kunna acceptera en sån sak.

v8+4

Precis när jag slappnat av och accepterat det faktum att jag inte kräks under den här graviditeten slog den till. Helt oförberedd mitt i en ljuvlig tugga frasiga fattiga riddare kände jag ett plötsligt behov av att spotta, 2 sekunder senare kom kaskadspyan och misslyckandet var ett faktum. Sen dess är varje tugga ett potentiellt hot och varje klunk dricks med andakt. Födan väljs efter följsamhet och mals ner till puré innan den får passera matstrupen. Minsta motståndets lag är det som eftersträvas. Det blir ingen mer stekt mat på ett tag, frågan är om det ens blir varm mat. Jag håller mig nog till fil och nektariner.

C läser "Du ska bli pappa" högt på kvällarna och oroar sig för att han inte ska komma lika nära som mig. Jag säger att tuttväldet är skapat av mammor som är rädda för att släppa in pappor och att man visst kan komma jättenära även utan bröst, eventuellt blev han något mindre oroad efter det.

v7+1

Jag hann knappt ta ett andetag innan IVF-läkaren ropade att allt såg bra ut. Inte tio fingrar och tio tår direkt men ett pickande hjärta och en Uno stor som en hasselnöt, perfekt för att vara v7+1 och vi fick stor OK-stämpel och en grynig bild på sladdrigt papper. En gengäld vill de ha en uppföljning av graviditet och förlossning samt en bild att sätta på sin anslagstavla i februari, känns som en bra deal.

Nu ska jag slappna av lite och njuta en smula.

v5+5

 Jag mår bra, kanske för bra?

Det går inte en timme utan att jag trycker underarmen mot bröstet för att känna så att det fortfarande känns. Det gör det, men hur det känns varierar väldigt mycket. På morgonen och dagen känns det nästan ingenting, nu på kvällen gör det ondare, men inte jätteont. Ryggen känns oxå, men det gör den ju ofta så jag vet inte vad jag ska tro. Annars okänns det mest. Hade en sväng av halsbränna förra veckan som följdes av lätt illamående, troligtvis en slump och inget förknippat med att jag skulle vara gravid. Varje morgon hoppas jag nästan att jag ska må lite illa, en bekräftelse på att nån bor i mig och vill göra sig påmind, men nej.

Jag minns inte alls när jag började må illa förra gången, vecka 6-7 kanske? Idag är jag i 5+5 och så orolig över bristen på kräks att jag funderar på att ringa och tjata mig till ett tidigare VUL, helst igår. Ja jag vet att graviditeter kan skilja sig åt väldigt mycket men nu när jag känner mig så här ogravid kan jag inte riktigt tänka klart. Jag vet bara att jag kräktes 4-5 gånger per dag under typ en månad, morgon till kväll, och det gör jag inte nu. Så jag är nog inte gravid helt enkelt. Och C har gömt testen igen, det var inte helt hälsosamt att börja varje dag med att kissa på en sticka för att jämföra styrkan i strecken med gårdagens test. Det är en vecka och 2 dagar kvar tills vi ska på VUL och jag borde kunna tåla mig, borde verkligen. Men kanske måste jag köpa ett sånt där digitalt med veckoindikator imorgon, man kan definitivt köpa vettigare saker för den dryga hundringen men just nu är det ett billigt pris för lite lindring av oron.

Blir kallsvettig bara av tanken på att jag om en dryg vecka ska langa upp benen i den där sabla stolen igen, för tänk om inget syns, en tom mage, tom hinnsäck, ingenting. Fast jag verkligen gjort allt för att inte ta ut något i förskott kommer det kännas som den fetaste snytingen någonsin.

Jag hoppas att jag om 2 veckor kommer förbanna det här löjliga inlägget om bristen på kräks när jag vilar min svettiga kind mot toaringen mellan hulkningarna. Verkligen.

v4+6

Jag undrar när den där oresonliga rädslan jag känt så länge går över. Det började redan när vi försökte, rädd för att det inte gick, att det aldrig skulle gå. Sen rädd för att väntan till utredning och behandling var lång. Rädd för hur vi skulle orka, om vi skulle hålla. Fortsatt rädd under behandlingen, rädd för att min kropp inte skulle funka, att vi skulle bli utan ägg. Sen rädd för att inte bli gravid under ruvningen, och så fort jag såg de två strecken så blev jag rädd för att det inte skulle hålla hela vägen. Nu är jag rädd för all jävla skit som finns, helst vill jag ta blodprov varje dag så att vi vet att HCG stiger som det ska men det går ju inte. Imorgon bitti har jag bestämt mig för att inte testa, om strecket blir svagare så finns det ändå ingenting vi kan göra. Så jag slutar testa och väntar 2 veckor och 2 dagar då vi förhoppningsvis får se ett hjärta som slår.

Jag kommer fortfarande vara rädd, jätterädd faktiskt. Men jag får helt enkelt låtsas att jag inte är det, låtsas och lura mig själv, tills jag tror på det.

v4+4

Jag hade väl en liten aning men vågade inte riktigt hoppas eller tro någonting. Vi hade bestämt oss för att fuska, SU’s rekommendation att vänta 18 dagar kändes lite överdriven. Lördagen den femte juni kändes mer rätt och dessutom var C ledig så vi kunde testa ihop.

Kvällen innan förberedde jag med farmors sherryglas i badrummet och försökte sova. Bara några timmar senare vaknade jag tokkissnödig, klockan visade på strax efter 4 på morgonen men det var bara att väcka C och kuta in på toa. Jag hann knappt doppa den lilla plastremsan innan 2 streck dök upp men det var så overkligt att jag bara tyst visade för C samtidigt som jag log. De enda ord som till slut kom ut var "Det gick, det gick verkligen".

Strecken blev starkare och starkare, det ena lite skarpare men det som räknas ändå fullt synligt. Vi tog kort och på bilderna var det ännu tydligare. Tålamod har aldrig varit min starka sida så ganska snabbt skickades det iväg bilder till de viktigaste. Att somna om kändes lönlöst så jag slösurfade ett par timmar innan det var dags att äta samt rusa till Danmarksbåten.

Vår pepp ifall det inte skulle gå vägen var en sväng till Skagen och nu blev det istället en "Hurra vi är på smällen-resa". Säga vad man vill om klientelet på de där båtarna, i vår bubbla kvittade det fullständigt. Vi kom aldrig längre än till Fredrikshavn där de till min stora lycka firade blomsterfestival (och nationaldag) dagen till ära. Mer perfekt och spontant kunde det inte blivit och vi fick massa tid att drömma och njuta. Med påsar fulla av blomskott och pelargonsticklingar och med fiskfrikadeller i magen åkte vi hem över det lugna havet.

Känslan av overklighet har inte gått över under det här dygnet, inte rädslan för vad som kan gå snett på vägen heller men jag vågar hoppas och njuta lite. Delmål ett är om runt 2 veckor, VUL på repro för att bekräfta graviditeten. Då vill vi se ett tickande hjärta och en lagom stor hinnsäck. Sen får det gärna snabbt som attan bli augusti så vi kan pusta ut lite, når vi bara andra trimestern kommer jag känna mig mycket, mycket lugnare.

Att ha lyckats på sin första IVF känns magiskt, orealistiskt och underbart. Något jag läst om men aldrig kunnat föreställa mig. Det händer liksom inte. Det är så fullt med förvirrade tankar och förhoppningar i huvudet, det kommer behövas lite tid för att smälta detta. Livet är väldigt skört och jag är fullt medveten (lite väl nästan) om att väldigt många graviditeter tar slut redan i vecka 6-7 men nu måste jag försöka hoppas lite även om det nästan tar emot. Jag är så programmerad att detta ska misslyckas men jag inser ju att det blir lika jävla jobbigt även om jag inte hoppas.

TACK för att ni läst och finns. Det har varit väldigt skönt att bolla allt i skrift under detta året. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra i fortsättningen. Har svårt att tänka mig en traditionell "gravidblogg" det är inte helt jag, men förhoppningsvis kommer jag få chansen att skriva om hur det artar sig i någon form. Egentligen vore det väl naturligt att plocka bort lösen på de skrivna inläggen i kategorin barnsligt men jag kanske inte är riktigt redo ännu. Tar gärna emot åsikter och idéer om det.

<3

Har lovat C att inte tjuvtesta men aj vad svårt det är att låta bli. Har gjort en liten nedräkningskalender där jag får dra bort en lapp varje dag, för varje lapp blir jag än nervösare. Nästa gång vill jag ha en chokladkalender eller en tuggummikalender för att lugna nerverna.

Igår på väg till affären för att köpa färskpotatis och lite annat lyckades jag köra fel 2 ggr, så istället för att handla i Tuve centrum köpte jag potatis på Ica Maxi i Kungälv. Disträ är mitt nya namn, förvirrad min status och huvudet under armen mitt tillstånd.

Bortsett från att jag är mer än lovligt snurrig så drömmer jag märkligt. Tydliga drömmar som inte försvinner när jag vaknar, det var länge sedan det hände. Igår natt drömde jag att farmors syster Hille hade gått bort, jag letade runt i hennes stora hus men det hade som över en natt förvandlats till ett gruppboende och ingen visste vem hon var. Jag fick en känsla av att det är dags att plocka en blombukett och kila över på en fika.

Fysiska krämpor; fogarna som vanligt, stickningar i brösten, diverse värk i livmodertrakten. Ibland känns det som mensvärk men det går över ganska snabbt så jag vet inte. På det hela taget tror 65% av mig att det inte går vägen och resten hoppas som en idiot.

Det har gått en vecka av evigheten som är 18 dagar. Igår natt i drömmen kissade jag på tokmånga graviditetstest som alla visade plus, när jag sen bad min snart 90-åriga farmor att kissa på ett lyckades även hon med konststycket att få plus. Då kändes det sådär. När jag vaknade gav jag högen med gravtest till C och bad honom gömma dem tills det är dax.

Dagarna går långsamt och symptomen har varit många. Men sen 2 dagar tillbaka känns ingenting vilket givetvis tolkas som negativt. Det känns enklare att ta ut misslyckande i förskott än lycka. C är mer optimistisk och har redan viskat god natt nånstans under naveln.

Som tur var ringde ingen på telefonen mellan 11 och halv 12 och vi vågade verkligen hoppas att det skulle bli äggåterföring den här fina försommarfredagen.

Utdelningen blev något sämre än vad vi hoppats på men det viktigaste är att jag nu ruvar på ett toppenägg och att vi har ett annat i frysen för framtida behov. Av de 7 som plockades ut var ett för omoget, således mikroinjicerades 6 varav 4 blev befruktade och 2 höll så bra kvalitet att de gick att använda.

Den 7 juni är det meningen att vi ska testa och det är så långt dit att jag troligtvis hunnit gå i pension innan dess, men men.

Fingers crossed…